ordpar (język szwedzki)

wymowa:

znaczenia:

rzeczownik, rodzaj nijaki

(1.1) jęz. rodzaj figury stylistycznej: para słów (zazwyczaj mniej lub bardziej tautologicznych) tej samej części mowy połączonych spójnikiem „och” → „i”

odmiana:

przykłady:

składnia:

kolokacje:

synonimy:

antonimy:

hiperonimy:

hiponimy:

holonimy:

meronimy:

wyrazy pokrewne:

związki frazeologiczne:

para rzeczownikowa eld och lågor • frid och fröjd • handel och vandel • hängslen och livrem • kreti och pleti • lag och ordning • liv och kiv • ljus och lykta • lugn och ro • nit och flyt • pomp och ståt • punkt och pricka • rim och reson • ris och ros • spott och spe • tjat och gnat • vimmel och vammel • väl och ve

para czasownikowa buga och bocka • fara och flänga • knoga och knega • locka och pocka • lura och lirka • sitta och kura • skrika och skräna • stöta och blöta • vrida och vända

para przymiotnikowa glad och förnöjd • klar och redig • lång och gänglig • nära och kära • pigg och fräsch • ren och skär

para przysłówkowa blott och bart • bommat och stängt • först och främst • helt och hållet • gott och väl • klappat och klart • nätt och jämnt • rätt och slätt • smått och gott

etymologia:

szw. ord + par → słowo + para

uwagi:

• Język szwedzki ma upodobanie do par słów, których setki jest zleksykalizowanych w języku. Wyrazy w parze słów często są rymowane, często z użyciem aliteracji^[1]. Czy jest może ten styl dziedzictwem staroskandynawskiej literatury, początkowo tylko mówionej, reprezentowanej na przykład przez islandzką Eddę poetycką, która jest napisana właśnie wierszem aliteracyjnym?
• zob. Indeks:Szwedzki - Pary słów (Ordpar)

źródła: