släpa

See also: slå på, šlapa, and şlâpa

Swedish

Etymology

From Old Swedish slēpa, from Middle Low German slēpen, from Old Saxon *slēpian, from Proto-West Germanic *slaipijan.

Pronunciation
  • Audio(file)

Verb

släpa (present släpar, preterite släpade, supine släpat, imperative släpa)

  1. to drag (with difficulty) over a surface
  2. (by extension) to move or carry with difficulty, (often) to lug
    släpa på tunga resväskor
    lug heavy suitcases
  3. (reflexive) to drag oneself (move strenuously)
    Jag släpade mig ur sängen
    I dragged myself out of bed
    släpa sig till jobbet
    drag oneself to work
  4. to tow

Conjugation
Conjugation of släpa (weak)
Active Passive
Infinitive släpa släpas
Supine släpat släpats
Imperative släpa —
Imper. plural1 släpen —
Present Past Present Past
Indicative släpar släpade släpas släpades
Ind. plural1 släpa släpade släpas släpades
Subjunctive2 släpe släpade släpes släpades
Participles
Present participle släpande
Past participle släpad
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Derived terms

References
This article is issued from Wiktionary. The text is licensed under Creative Commons - Attribution - Sharealike. Additional terms may apply for the media files.